hhhhasttjejen

Jag red charmige Milton.

Vi fick veta att vi skulle galoppera utan stigbyglar, för första gången. Jag var jätte nervös, jag fick tvångstankar om att jag skulle ramla av.

Vi började med att skritta och trava utan stigbyglar, traven var super skumpig. Vi red lätt också, det är lite knepigt, men när man hittar rätt teknik så går det galant!

Sedan kom vi till den där stunden när vi skulle fatta galopp, man fick välja om man ville rida utan stigbyglar eller med... Jag tänkte att jag måste testa (för jag ville galoppera utan stigbyglarna), och strunta i om jag ramlar av. För jag måste ju komma någon vart med min ridning och det finns ju ett talspråk som säger: "Man måste ramla av minst 100 gånger för att bli en riktig ryttare!"

Så jag fattade galopp utan att ta ner stigbyglarna... Det var en härlig känsla! Känner ni igen den där euforiska känslan som man får, när man har uppnått ett mål? Den känslan hade jag! Det var ganska skumpigt, men det var bara att hålla i manen eller sadeln. Milton har en väldigt skön galopp. Vid ett tillfälle hamnade jag jätte snett (Milton blev lite sur), kunde inte riktigt styra in till mitten direkt...men det gick bra sedan. Det gick ganska snabbt, jag körde in alla nästan...haha! Kände inte riktigt att jag hade full kontroll utan stigbyglar, så det får bli något att träna på. Jag galopperade några fler gånger. Men jag fick alltid styra in på mitten för att rätta till mig i sadeln.

Men så plötsligt...ramlade en tjej i min ridgrupp av, men hon klarade sig fint!

När det var ca 10 minuter kvar av lektionen så tog jag ner stigbyglarna och red "vanligt" resten av lektionen. Jag ville känna hur Milton var att rida med stigbyglar, han var verkligen jätte rolig att rida!

Jag ramlade ej av, som jag trodde...men nästan! Jag vill ramla av, men ändå inte! Jag tycker det är superläskigt, men jag måste möta min rädsla. Man utvecklas mycket, genom att ramla av.